18 augusti 2011 torsdag

Då var man nyklippt och lite kortare i frisyren igen. Känns skönt när man varit och klippt sig. Men...åter igen...vem är hon egentligen som inte känns igen i spegeln...Nu ser jag likheterna med min far!!! Jag är lik min pappa...Ju äldre jag blir så blir jag mer och mer lik honom. Hm...Börjar jag få ålderspanik?? Jag som alltid förespråkat att det är det inre som räknas! Att det är inte utseendet som är viktigt. Det INRE....

Visst är det så men jag har väl bara kommit till insikt att rynkor, gråa hår och dubbelhakan som hänger är ett faktum. Det inre är som vanligt. Tänket..sättet...Jag får trycka på acceptansknappen och gå vidare.

Men alla människor kanske någon gång i livet kollar sig lite extra i spegeln och undrar "vem det är hon ser" ? Oavsett om man är 30, 50 eller 95 år. Förändringen sker ju hela tiden. Och livet sätter sina spår på oss människor. På gott och ont.

Just nu är jag nog inne i en "fundera-på-vad-som-händer-efter-50-tankar". Givetvis tror jag inte att jag kommer upptäcka någon markant skillnad efter det att jag fyllt 50 år men vem vet. Det kanske händer någonting inom mig som gör att jag får svar på allt jag undrar över .

Sååå långggg!!