11 augusti 2011

Är vi ett gnällande folk? Tror vi behöver gnälla för att känna oss "sedda" ibland. Läser man på facebook (för min del är facebook både en hatad och en älskad sida...). Där "gnälls" (jag är inget undantag) det om det ena om det andra. Vi söker bekräftelse från syberspace-vänner som vi inte ens vet om de är just de som sitter där bakom skärmarna och skriver svaren. Vi får en reaktion (förhoppningsvis) och då känns det genast lite bättre.

Det skrivs givetvis om allt annat också. Vi vill få reaktioner, reflektioner osv. Vi vill visa "vännerna" att vi hänger med. Vi har rest, vi har lagt nytt golv, vi har gift oss, fått barn m m. Vi bara längtar efter reaktioner från omvärlden.

När sorg drabbar en så är det kanske extra viktigt att vi får just reaktioner från nära och kära. Vi känner oss så drabbade. Men sorgen är så "ensam" på något sätt. Ingen som egentligen kan förstå hur just "du" mår. Man kan föreställa sig men absolut inte förstå helt.

Fick ett mail igår från en vän som är sjuk. Då menar jag inte förkyld. Nej här talar vi om en sjukdom som sakta bryter ner och förstör kroppen. Kroppens förmåga att kunna gå, klä på sig, klara sig själv. Fick beskedet att sjukdomen har tagit ett ännu större grepp i kroppen

Då...i det läget tänker jag på de som skriver och "gnäller"...."Oj..nu är det feber ...oj pojkvännen sitter bara vid datorn..oj solen har gått i moln...oj..hjälp mej jag har sååååååååå tråkigt"..!! Sådana inlägg blir med ens så obetydliga. Så meningslösa. Gnäll. Men samtidigt så induviduellt vad vi vill gnälla över givetvis. (Gnäller jag nu??? ) I nuläget så gnäller inte min vän...livet rullar på och kroppen sviker. Ingen idé att gnälla. Som han avslutade i sitt mail:" Huvudet är som vanligt :) Det är jag tacksam över ".

Vart har de vännerna tagit vägen som man kan stå öga mot öga med och beklaga sig för? Tror att det saknas väldigt mycket bland de flesta i dagens stressade samhälle. Har någon gått bort, blivit sjuk, blivit arbetslös m m kanske det är just en kram eller en förstående blick man behöver istället för: "Å jag tänker på dej" "å vad synd det är om dej"...osv på Facebook. Nu menar jag inte att det är av ondo som folk svarar på det som skrivs. Givetvis kan det för stunden ge en "kick" av att ha blivit sedd och ihågkommen.

Facebook i all ära men så vidare mycket tröst tror jag inte på att det ger i svåra situationer.
Kanske att det känns bra att få "skriva av sej" sin sorg över en det ena en det andra bara för att få visa omvärlden att "nu är det faktiskt JAG som blivit drabbad" .

...Ja det är livet. Livet som far fram ibland med bara krokiga väger som man inte ser något slut på men som sedan planar ut och blir raksträckor ibland (förhoppningsvis). Nej nu ska jag logga in på Facebook...skriva att jag har ont i min arm idag...kanske kanske någon tycker lite extra synd om mej också jag kanske behöver det ;)

So lång !!