8 september 2011

Torsdag

Då har jag varit hemma ett dygn från sjukhuset. I lördags ramlade jag av cykeln och fick en rejäl smäll på mitt högra knä. Jag kan i nuläget hoppa fram hjälpligt på kryckorna men det gör rejält ont. I måndags hade jag en mental svacka då jag bara kände att varför skulle detta hända just nu. En mycket snäll och förstående sköterska tröstade mej och det kändes efter det samtalet mycket bättre.

En olycka kommer ju inte väl inplanerat i våran almanacka. Den bara kommer när vi minst anar det och när vi minst tycker att det passar in i vår vardag.

Det känns som om det kommer att ta lång tid för knät att bli återställt. Hoppas innerligt att det ska bli återställt. Jag gör vad jag kan och följer sjukgymnasternas goda råd och hoppar på så mycket jag bara kan.

På sjukhuset fick jag tid att tänka (mer än vanligt) och inse att vad hjälplösa vi är när vi blir skadade/sjuka. Vilket behov vi har av de som jobbar där. Den service de ger och den omvårdnad som man får. När man sedan kan gå på toaletten själv, eller sätta sej upp...vilken otrolig lycka man då känner. Det som man annars tycker är så självklart. Som man tar för givet. Att klara sej själv.

Så lång!!